Legenden om Fredhem

Vi är folket av sten och vatten, vind och eld. Vår historia börjar för nästan tre hela livsåldrar sedan. Inget minne hos någon som lever nu sträcker sig tillbaks så långt att de minns hur vi kom hit men berättelsen har förts vidare av luften och vinden bland oss, så att vi minns och håller vår historia högt.

Vi lever i Fredhem, den plats som gav oss skydd och frid från de som förföljde oss, den plats där själva freden fick ett hem. Den har blivit vårt skydd, vår vägg mot mörker och de väktare som vandrar där ute, de väktare som än idag väntar på att finna oss så det kan kedja oss och förgöra allt vi är och allt minne av det vi varit.

Väktarna och vi kom genom det stora ljuset, en port mellan världar, för tre livsåldrar sedan. Järnväktarna, klädda i det dyrbaraste stål och järn, var här för att se till att vi skulle fängslas på denna plats. Våra första livsåldrar var slagna i järn och bojor, våra element nedslagna av väktarnas styrka, vi var förslavade och svaga. Många gånger försökte vi fångar resa oss mot väktarna med styrka och mod och varje gång såg vi hur våra försök ledde till större lidande och större fasor för de som överlevt. Döden blev till den enda räddningen vi kände, för alla trodde att Eldens mod och styrka var det enda alternativet. Men, vi, Fredens folk, lärde oss en annan väg. Där många andra helt glömt elementens visdom och trodde att de själva stod högre än de runt omkring, visste vi att hemligheterna låg i visdomen hos de som höll allas väl som högst. Jorden och Vattnet uttalade sina visdomsord och Luften viskade dem vidare. Eldens höga röster ledde däremot endast till upptäckt och förbannelse. Vi lärde oss hur väktarna såg oss, och vi lärde oss att mod var högmod, anfall var lönlöst och styrka var dumdristigt, ty ju starkare man var, desto hårdare slog det tillbaks på dig själv. Elden var en förbannelse för oss.

Det som blev vår räddning, där alla andra föll, var just vattnets visdom och jordens ståndaktighet. Vi flydde under nattens timmar, vi lärde våra Eld att upphöra med sitt naturliga beteende och försökte få dem att just då anpassa sig till visheten hos de andra. Vi gömde oss och såg väktarna passera förbi, och de sökte få fram oss genom att uppmana till vår ära och vår stolthet. Folket visste bättre, vi visste att ära och stolthet endast leder till sorg och förlust.

Vi hittade Fredhem, en plats undanskymd från Väktarnas gränser och väktarnas vapen, långt bort från deras girigt ockuperade slätter och odlingsbara mark. Här är jorden karg och skogen mörk och väldigt lite finns att äta, men det är vårt hem och här är vi säkra. Väktarna kommer inte hit. Så länge vi inte faller i eldens fälla och beger oss ut, tror oss starka och väldiga att skåda, så kommer de inte att hitta oss. Det är det mjuka och lugna, det tysta och det obändiga, det karga och det stilla som är vårt sätt, det är det som är vår väg framåt. Eldens ilska tillhör det förgångna och leder endast till Väktarnas järn.

För varje år som går beslutar Jord och Luft om våra förråd räcker för vintern eller om vi måste ta fler risker och jobba hårdare. När vintern är som kargast så ser de hur mycket vi har kvar att ge och beslutar om ett barn får lov att födas till världen. Vissa perioder är det långt mellan barnen medan vid andra är det gott om barnaskrik i byn. Fredhem lever på sitt folks visdom och försiktighet, inte på kärlekens låga och plötsliga passion.

- Sagan om Fredhems historia, berättad av de Luftfödda inför Väktarnatten

Fredhem är byn som Folket har levt i sedan de kom till området. Det är oklart hur länge sedan detta var och är inte relevant på lajvet. Historien har gått i arv via de Luftfödda som har som uppgift att komma ihåg och berätta dess historia. Även vissa korta små nedtecknade bitar finns med.

Byn består av ett antal jordlotter och grönsaksodlingar en kort bit iväg från byn där bara de vuxna får vistas åt ena hållet och skog i de tre andra riktningarna. Man får inte lov att gå utanför byns gränser eftersom väktarna då kan hitta en. Detta gäller även korta sträckor eftersom det är principen som skall avskräcka byns befolkning snarare än att man tror att det smyger väktare bakom krönet. Under lajvet så kommer inte odlingslotterna eller grönsaksodlingarna användas i spel, det är vinter och det finns inget arbete att göra där.